Genetiska fingeravtryck i polisens arbete
Idag kan man genom DNA-analyser avgöra om en intorkad blodfläck på ett golv eller sperma på ett lakan kommer från en misstänkt brottsling. Sådana analyser används på flera sätt i polisarbetet:
- Analyserna kan användas för att undersöka om någon, som redan av andra skäl är misstänkt eller utpekad, varit på brottsplatsen, men också för att snabbt avföra oskyldigt misstänkta från utredningen.
- Spår på brottsplatsen kan jämföras med DNA-profiler från människor som tidigare dömts till strängare straff än böter.
- Spår på brottsplatsen kan jämföras med spår från tidigare ouppklarade brott. Om analyserna visar att samma person vistats på flera olika brottsplatser kan det hjälpa polisen att ringa in den skyldige.
- Efter mordet på Anna Lindh hämtade polisen DNA från en misstänkt från det så kallade PKU-registret, där ett litet blodprov sparas från alla som fötts i Sverige sedan 1975. Detta register skyddas dock av lagen om genetisk integritet, så numera krävs domstolsbeslut för att polisen ska få använda prover därifrån. Det diskuteras dock att ändra dessa regler så att polisen ska få reguljär tillgång till detta register.
Hur säkert är ett utpekande?
Det vanliga sättet att ta genetiska fingeravtryck bygger på att man analyserar områden i arvsmassan, där en liten sekvens upprepas olika antal gånger hos olika människor. Nu kan det ju hända att två människor av en slump har samma antal sådana bitar på ett visst ställe i arvsmassan. Därför testar man mer än tio olika områden då man tar ett genetiskt fingeravtryck i Sverige.
Om det på något av dessa ställen finns en skillnad mellan DNA från en misstänkt gärningsman och ett DNA-prov från brottsplatsen så kan man sluta sig till att det inte är den misstänkte som har lämnat spåret.
Om alla ställena däremot är lika pekar det istället på att den misstänkte är den man söker. Man räknar då ut sannolikheten för att den misstänkte av en ren slump skulle ha just denna profil. Oftast är sannolikheten för detta betydligt mindre än en på miljonen.
Om det prov man hittat är mycket litet använder man en alternativ metod. Då läser man en liten bit av en DNA-molekyl (kallad mitokondrie-DNA), som finns i hundratals exemplar per cell. Det är därför större chans att sådant DNA finns bevarat i det lilla provet. I den sekvensen är dock variationsrikedomen mindre, så det är mycket större risk att två människor av ren slump ger samma resultat.
Senast uppdaterad: Tisdag 07 september 2010 11:43
