Behövs zygotisk genterapi?

Många läkare hävdar att det inte finns något behov av zygotisk genterapi. Par med ärftliga sjukdomar i släkten kan nämligen använda foster- eller embryodiagnostik för att undvika att deras barn får sjukdomen.

Andra läkare håller inte med om slutsatsen. De tänker på familjer, som drabbats av sjukdomar som Huntingtons sjuka. Där sjukdomen inte bryter ut förrän man redan hunnit skaffa barn.

Då man insjuknar kan man därför redan ha fört sjukdomsgenen vidare. Varje barn har då 50 procents risk att ha fått sjukdomsgenen. Och att själv komma att drabbas av sjukdomen.

Dessa ovanliga sjukdomar och sjukdomsgener förföljer därför familjer i generation efter generation. De skapar oro och rädsla och tvingar tonåringar och blivande föräldrar till en rad smärtsamma beslut:

Först måste de bestämma om de ska gentesta sig själva. Chansen att de saknar sjukdomsgenen är 50 procent. Då vet de att de inte kommer att få sjukdomen, och att deras barn inte heller riskerar att få den.

Men risken är 50 procent att de får veta att de är dömda till en kvalfylld död. Får de denna dödsdom, måste de sedan börja fundera över om de vill skaffa barn. Barn som också riskerar få sjukdomen. Och om de i så fall vill göra fosterdiagnostik.

Förvisso kan blivande föräldrar i familjer som bär på Huntingtons sjukdom använda fosterdiagnostik för att undvika att få barn med sjukdomsgenen.

Men många läkare, som träffar dessa familjer, frågar sig om det inte vore mer humant att en gång för alla ta bort sjukdomsgenerna när metoderna för att göra det en dag blir tillräckligt säkra.