Patent på gener

Patent innebär att den som gjort en uppfinning kan få ensamrätt  på att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen under en begränsad period (normalt i högst 20 år). Detta kräver att man samtidigt offentliggör uppfinningen på ett sådant sätt att andra kan utnyttja uppfinningen. Patenthavaren får alltså ett tidsbegränsat monopol, som kan ge möjlighet att tjäna pengar på uppfinningen. Och konkurrenter kan vidareutveckla uppfinningen, och börja prodution då patentet gått ut.  

För att man ska kunna ta patent på något måste emellertid en rad krav vara uppfyllda:

• Det räcker inte med att man gjort en upptäckt, det måste vara en uppfinning, en lösning av något tekniskt eller praktiskt problem. Om man hittat en ny gen kan man därför inte ta patent på genen i sig. Har man däremot hittat en gen och insett att den kan användas för att få en gröda att klara en svampsjukdom eller en bakterie att tillverka ett läkemedel kan genen vara en viktig del av en uppfinning, som man kan ta patent på.
• För att få ett patent måste det också finnas originalitet och kreativitet i den idé man patenterar. Man talar ofta om uppfinningshöjd. Det räcker till exempel inte med att man presenterar en DNA-sekvens tillsammans med svävande formuleringar om att den skulle kunna användas till gentester, och inte heller att man beskriver ett sätt att göra testet som vilken medicin- eller biologistudent som hellst skulle kunna räkna ut. Det finns dock en debatt om var ribban bör ligga, där det hävdats att patentmyndigheter i vart fall periodvis låtit ribban ligga väl lågt. Att ribban med tiden höjs är dock en naturlig följd av den tekniska utvecklingen: Mycket som är en självklarhet idag har en gång varit genialt nytänkande.
• Därtill krävs att det man tar patent på är nytt. Flera patent med gener har underkänts därför att andra forskare känt till den DNA-sekvens som ingått i patentet vid den tidpunkt då ansökan lämnades in. Då människans genom sekvensbestämdes lades DNA-sekvenserna ut på internet i stort sett samtidigt som de lästes, och på det sättet blev det omöjligt att ta patent på dem. (De flesta patent som finns på mänskliga gener gäller därför sådana som upptäcktes innan dess.) De flesta senare projekt för att sekvensbestämma andra varelsers arvsmassor  har gjort likadant.
• Man kan inte ta patent på en människokropp eller mänskliga foster, embryon eller könsceller. Inte heller får man ta patent på växtsorter eller djurraser.  Däremot kan man få patent på uppfinningar som innebär att man löser ett visst problem genom att föra in en viss gen i en växt- eller djurart. Den uppfinningen måste dock i så fall fungera på flera olika sorter eller raser av arten, inte bara på en enda. För nya sortrer av växter finns i stället en särskild växtförädlarrätt.
• Vidare får man inte ge patent till uppfinningar vars användning skulle "strida mot allmän ordning eller goda seder". Dit räknas uttryckligen tekniker för att klona eller genmodifiera hela människor och att använda mänskliga embryon kommersiellt. (Patent på tekniken för att skapa embryonala stamceller har därför avvisats i vissa europeiska länder.) Man får heller inte ta patent på en genförändring av ett djur som skapar lidande, om inte detta uppvägs av påtagliga fördelar för människa eller andra djur. Av denna anledning avvisades en ansökan om patent på en genmodifierad mus med dålig hårväxt som skulle kunna användas för att studera håravfall, medan man godkänt en genmodifierad mus som bildade mycket tumörer, som skulle kunna ge nya kunskaper om cancer.