FvA Grundläggande regler om patent

För att stimulera innovationer har samhället funnit det rimligt att uppfinnare skall kunna patentskydda sina uppfinningar. En sådan ordning kan även motiveras med att intellektuella prestationer skall belönas.

Patent innebär att uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare under en begränsad tid, normalt högst 20 år, får ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen mot att han offentliggör denna på ett sätt som gör att andra kan utöva uppfinningen. Patenthavaren kan alltså hindra andra från att tjäna pengar på hans uppfinning. Detta utgör ofta en förutsättning för att företag skall satsa stora resurser på att forska och utveckla olika nyttigheter.

Patent beviljas efter ansökan hos en patentmyndighet, i Sverige Patent- och registreringsverket. Patentbestämmelserna är likartade i Europa och flertalet patentansökningar ställs till den europeiska patentorganisationen. För att ett patent skall beviljas krävs att de grundläggande patenteringsvillkoren är uppfyllda, nämligen att uppfinningen skall vara ny, ha uppfinningshöjd och kunna tillgodogöras industriellt.

Upptäckter och uppfinningar

Upptäckter kan inte patenteras. Om t.ex. en botaniker upptäcker en hittills okänd växt, kan han inte få patent på växten ens om denna är av stor vetenskaplig betydelse. Skulle en forskare vid närmare analys av växten konstatera att den innehåller en tidigare okänd kemisk substans som kan användas som läkemedel för behandling av en viss sjukdom, kan emellertid idén att använda substansen i behandlingssyfte utgöra lösningen på ett tekniskt problem. Denna lösning kan patenteras. På motsvarande sätt kan upptäckten av en tidigare okänd gen inte patenteras. Om däremot genen isoleras och förs in i t.ex. en annan växt för att göra den motståndskraftig mot en viss sjukdom, kan såväl genen som den nya växten patenteras.

Undantag från patenterbarhet

Allt biologiskt material kan inte patenteras. Etiska överväganden ligger bakom flera av undantagen.

Människokroppen i sina olika bildnings- och utvecklingsstadier inklusive könsceller, embryon och foster är undantagna från patentering. Däremot kan en isolerad del av människokroppen t.ex. en gensekvens patenteras. Det innebär självfallet inte att patenthavaren får äganderätt till någon del av donatorns genom, endast att han kan hindra andra från att yrkesmässigt utnyttja genen.

Växtsorter och djurraser får inte patenteras. Växtsorter kan i stället skyddas enligt växtförädlarrättslagen. Någon djurförädlarrätt finns inte. Patent kan dock meddelas för växter och djur under förutsättning att uppfinningen inte är begränsad till en viss växtsort eller djurras. Exempelvis kan patent meddelas för vete som tillförts en gen som gör växten motståndskraftig mot insektsangrepp eller möss som genmodifierats så att de särskilt lämpar sig för studier av en viss sjukdom. Det är viktigt att framhålla att ett patent på en gen hämtad t.ex. från en växt inte hindrar någon från att använda ursprungsväxten i dess naturliga form.

Patent får inte meddelas på uppfinningar vars yrkesmässiga utnyttjande skulle strida mot allmän ordning eller goda seder. Som exempel på sådana företeelser nämner patentlagen särskilt förfaranden för kloning av mänskliga varelser, förfaranden för ändring i den genetiska identiteten hos mänskliga könsceller, användning av mänskliga embryon för industriella eller kommersiella ändamål samt sådana förfaranden för ändring av den genetiska identiteten hos djur som kan förorsaka dem lidande utan att det medför påtagliga fördelar för människor eller djur.

Som exempel kan nämnas att patent beviljats för den s.k. onkomusen som lätt utvecklar tumörer och därmed kan utgöra en modellorganism vid studiet av cancersjukdomar. Däremot har patent vägrats för en mus som till följd av genetisk förändring hade dålig hårväxt och som därför lämpade sig för studier av håravfall.

Senast uppdaterad: Tisdag 30 november 1999 01:00